Hierarkin för att begränsa påverkan på biologisk mångfald och natur (bild ovan) visar prioriteringsordningen för åtgärder. Den högsta prioriteten är att undvika eller skydda, följt av att minimera skadan, återställa och kompensera.  

Undvik snarare än att återställa 

Att undvika försämring och förlust av vegetation bör alltid vara högsta prioritet. Om påverkan på vegetationen är oundviklig bör den dock minskas så mycket som möjligt. Restaurering av vegetation får aldrig vara en efterhandskonstruktion, utan bör införlivas från början av alla projekt som kan medföra ett behov av restaurering av vegetation. Åtgärder som gynnar restaureringsarbetet kan därför vidtas under projektets gång: lokal matjord kan samlas in och läggas på plats i projektets slutfas, frön från inhemska växter kan samlas in innan vegetationen tas bort, odlingsbäddar kan anläggas för att tillfälligt lagra inhemska växter som senare kan sättas tillbaka. Dessa åtgärder kan vara svåra att genomföra om återplantering eller restaurering inte planeras i förväg. Att kompensera för förlust av natur eller vegetation någon annanstans är lägst på prioriteringslistan.   

Platsbedömning och fastställande av referenstillstånd 

Innan restaureringen påbörjas ska förhållandena på platsen (inklusive men inte begränsat till klimat, biologisk mångfald, geologi och föroreningar) kartläggas. Dessutom bör de faktorer som ligger bakom försämringen av ekosystemet identifieras.   

För att sätta upp ett restaureringsmål bör ett referensekosystem väljas. Valet av referensekosystem är inte alltid självklart. Referenstillståndet kan antingen baseras på historiska redogörelser för hur ekosystemet såg ut innan de faktorer som bidrar till försämringen började verka, eller på ett intakt ekosystem på en plats med liknande förhållanden. I vissa fall är en del av det område som ska återställas i gott skick och kan fungera som referenstillstånd för resten av området. Om det inte går att hitta något referensekosystem kan ett teoretiskt ekosystemtillstånd användas, till exempel baserat på modeller för artprognoser.   

När man känner till de nuvarande förhållandena och orsakerna till försämringen samt referensekosystemet kan man formulera mål för restaureringen. Stora och långsiktiga projekt kommer att gynnas av en adaptiv process, där målen utvärderas och justeras allteftersom projektet fortskrider. Delmål kan formuleras för att kontrollera om framstegen följer tidsplanen eller om det krävs ytterligare åtgärder för att uppnå de slutliga restaureringsmålen. Tydligt definierade mål gör det möjligt att utvärdera återplantering- och restaureringsinsatser och är till hjälp för att fastställa om de planerade åtgärderna uppfyller riktlinjerna för bästa praxis för NbS.   

Identifiera och avlägsna negativa faktorer 

Innan återplantering eller restaurering påbörjas bör de faktorer som orsakar förstörelse av vegetationen identifieras och elimineras. Det är osannolikt att man kan uppnå målen för restaurering om förstörelsen fortsätter. Exempel på sådana faktorer är (väg)byggande, gruvdrift, för stora skördar, för stort betestryck, övergödning, föroreningar eller invasiva främmande arter. Om orsakerna till försämringen är tillfälliga och kan planeras, till exempel under byggnadsarbeten, bör projektet anpassas så att initierade restaureringsåtgärder inte påverkas negativt av andra aktiviteter. Exempelvis kan spår från tunga fordon orsaka markkompaktering och därmed negativt påverka etableringen av blomsterängar eller skada rötterna på träd i reservat. Relevanta aktörer som entreprenörer och maskinförare bör informeras och utbildas om var, när och hur återställningsarbetet kommer att utföras. 

Restaurering genom naturlig dynamik och störning 

I vissa fall är naturlig succession (dvs. den naturliga förändringen av vegetationens artsammansättning över tid) ett genomförbart återställningsalternativ när störande faktorer har neutraliserats. Eftersom det inte krävs några aktiva åtgärder är kostnaderna för denna metod vanligtvis låga. Nackdelar kan vara att erosion försämrar markförhållandena, att naturliga processer kan verka långsammare än önskat, att naturligt etablerad vegetation kanske inte matchar referenstillståndet, att främmande arter etablerar sig innan inhemska arter gör det eller att naturlig återplantering tolkas som försummelse av allmänheten. 

Restaurering av naturlig dynamik 

Många ekosystem är beroende av störningar i olika skalor, och denna dynamik bör beaktas när referenstillståndet fastställs. Dessa störningar kan förekomma naturligt, men kräver i många fall aktiv förvaltning. Ett exempel på en störning som verkar på lokal nivå är när ett enskilt träd dör vilket ger ljus till undervegetationen. Skogsbränder och översvämningar är exempel på störningar som vanligtvis uppträder i större skala. Störningar kan också orsakas av växtätare som hjortar och boskap. I vissa fall är det tillräckligt att återställa den naturliga dynamiken i ekosystemet för att uppnå det önskade tillståndet. 

Restaurering av abiotiska förhållanden 

För vegetation är klimat, markförhållanden och hydrologi särskilt viktiga. Abiotiska förhållanden har en viktig påverkan för vegetationens sammansättning. Terrängformer som sluttningar, sänkor och berghällar bör återställas eftersom de driver på variationen i mark- och mikroklimat. För våtmarksvegetation är restaureringen av hydrologin en viktig förutsättning. I vissa fall kan det vara möjligt att behandla och förbättra marken på plats. I andra fall måste jord transporteras till restaureringsplatsen från annat håll. Vid övergödning kan näringsrik matjord behöva avlägsnas. Variationen i landskapselement och markförhållanden gör det möjligt för olika växtsamhällen att existera sida vid sida. 

Restaurering och etablering av vegetation 

I många fall är det önskvärt med aktiv återplantering exempelvis genom att förflytta vegetation eller enskilda växter från en annan plats. I vissa fall behövs en inledande plantering för att stabilisera marken innan ytterligare återplantering tillåts ske mer naturligt. Frön kan sås direkt eller plantor kan planteras ut. Fröer och plantor bör komma från lokala källor för att bevara den genetiska variationen. Vissa växter kan förökas vegetativt, men sådana växter är kloner och kan ha lägre genetisk mångfald än önskat. Förflyttning av hela gräsytor från intakt vegetation till restaureringsplatsen kan i vissa fall vara ett alternativ. När gräsytor förflyttas är det troligt att vegetationen överlever. Nackdelen är att förflyttningen kräver en del logistik och att ett hål lämnas efter sig på ursprungsplatsen. Stora projekt kan innehålla försök för att fastställa den mest effektiva metoden för återplantering. 

Övervakning, underhåll och en adaptiv process 

Övervakning före, under och efter restaurering är viktigt eftersom det annars är omöjligt att avgöra om restaureringsmålen har uppnåtts. Övervakningen bör planeras redan när projektet inleds, så att man kan fastställa ett baslinjetillstånd. En adaptiv process, där övervakningen ligger till grund för beslutsfattandet, är särskilt fördelaktig för storskaliga eller långsiktiga projekt. Efter den inledande restaureringen kan det krävas regelbundna underhållsåtgärder, exempelvis slåtter eller bete av ängar med vildblommor. Övervakningsperiodens längd beror på vegetationstypen, men är nästan alltid mer än 10 år. 

Potentiella resultat 

Icke önskvärda resultat 

Området återplantering och restaurering av vegetation är väletablerat och ett stort antal projekt har genomförts i olika ekosystem. Övervakningen är ofta kortsiktig och avbryts ofta innan de långsiktiga effekterna av restaureringsinsatserna kan kvantifieras. 

Det finns flera nationella och internationella handböcker - se referenslistan på den här sidan för exempel.