Naturvårdsbränning är en avsiktlig och kontrollerad bränning av ett område. I de nordiska länderna kan den mångsidiga paletten av bränningar med olika mål delas in i två huvudgrupper: skogsvårdsbränningar på kalhyggen och restaureringsbränningar.  

Globalt sett syftar naturvårdsbränningar särskilt till att minska bränslemängden och brandrisken, återställa och bibehålla skogsekosystemtyper och förvalta livsmiljöer för betesdjur och vilda djur. 

I de nordiska länderna har brand tidigare varit en viktig orsak till den strukturella och funktionella mångfalden i stora delar av skogarna. Det Boreala växt och djurlivet är anpassat till variationen i störningsdynamiken, med brand som en av de viktigaste störningsfaktorerna. Numera drabbas skogsekosystemen sällan av bränder på grund av effektiv brandbekämpning och intensivt skogsbruk, som stöds av täta nätverk av skogsbilvägar.  

I de nordiska ekosystemen är naturvårdsbränning ett sätt att hantera många samhällsutmaningar. Bränningar skapar flera livsmiljöer för brandberoende arter och ökar därmed den biologiska mångfalden. I avverkade områden säkerställer den en hållbar ekonomisk utveckling genom att främja naturlig skogsföryngring. 

Den traditionella skogliga naturvårdsbränningen av avverkningsrester och humuslager syftar till att förbättra förutsättningarna för skogsföryngring genom att minska konkurrensen mellan plantor och undervegetation med annan undervegetation, tilföra näringsämnen via askan och minska förekomsten av vissa patogener. Numera har skogsbränning också blivit en del av naturvården, och ekologisk restaurering och syftar till att skydda den biologiska mångfalden genom att bränna bevarade trädgrupper för att skapa förkolnad ved och habitat för brandberoende arter. 

Så kallade ”utarmningsbränningar”, eller naturvårdsbränningar av solexponerade, karga och torra skogar och branter, rekommenderas för att återställa och förbättra den biologiska mångfalden i dessa livsmiljöer; som utan mänsklig påverkan skulle brinna oftare. Huvudsyftet med dessa bränningar är att minska biomassan, göra moss- och råhumuslagren tunnare, blottlägga mineraljord och i allmänhet förskjuta miljöförhållandena mot extremer, vilket ger konkurrensfördelar för arter som är anpassade för att trivas under dessa förhållanden.   

Restaureringsbränningar utförs i naturvårdsområden i syfte att främja naturlig succession efter brand, diversifiera beståndsstruktur och trädslagssammansättningen, förbättra kontinuiteten av död ved och främja lämpliga resurser och livsmiljöer för brandberoende arter. Förutom att gynna brandberoende arter kan syftet vara att återställa och bevara hedskogar, liksom de tidigare vanliga unga successionsskogarna efter störningar och äldre talldominerade flerskiktade skogar, som i brist på skogsbränder gradvis har minskat och utvecklats till täta grandominerade skogar. 

”Kulturell” bränning syftar till att förvalta traditionella livsmiljöer som skapats av gamla jordbruksmetoder, t.ex. svedjebruk, och att återställa mer eller mindre öppna livsmiljöer på hedar.  

Storleken på det brända området kan variera från en liten fläck med vegetation till några hektar beroende på syftet med bränningen. Vid utarmningsbränningar, som syftar till att bibehålla egenskaperna hos soliga, torra och karga miljöer, bränns moss-, lav- och råhumuslager så djupt som möjligt.   

Restaureringsbränningar syftar till att lämna 25-75% av träden i det brända området vid liv efter branden, och vissa obrända områden inom det brända området, till exempel fuktiga torvmarker. Restaureringsbränningar är vanligtvis inriktade på bestånd som tidigare förvaltats, unga eller medelålders, talldominerade och nästan monokulturella bestånd.