Potentiella effekter

De direkta ekologiska effekterna av en återhämtad kelpskog inkluderar: 

• Ökad primär- och sekundärproduktion från kelp, epifyter/makroalger som lever på kelpen och från den associerade fauna som lever på alla delar av kelp (rotfästet, stjälken och bladen), 
• Ökad biologisk mångfald relaterad till ökat antal arter av flora och fauna som är nära förknippade med kelpväxterna, liksom till de större nischer som skapas av den tredimensionella kelpskogen, 
• Stöd för mer komplexa näringsvävar jämfört med de asäts dominerade vävarna som idag finns på de kala bottnar.  
• Återhämtning av de förlorade ekologiska funktioner som kelpskogen tillhandahåller, inklusive deras roll i att exportera kelpmaterial till andra ekosystem. 

Återställande av en sjöborrebank stor som en fotbollsplan (dvs. ca 7000 m2) ger en vinst på ca 70 000 kelpväxter, 70 ton kelpbiomassa och en liknande mängd årlig produktion av kelpbiomassa, lagring av 22 ton CO2 och ca 700 miljoner små ryggradslösa djur. 

För att främja kelpens återhämtning måste skörden av sjöborrar ske systematiskt och på ett vetenskapligt grundat sätt. Detta inkluderar följande överväganden: 

Typ av substrat: 

• För att främja kelpens återhämtning är det sjöborrarna på steniga underlag som måste tas bort, eftersom kelpskogar behöver ett stabilt, stenigt underlag för att frodas. 
• Slät berggrund gör det lättare att avlägsna sjöborrarna, både med dykare, snabbkalk och undervattensrobotar.  
• Steniga bottnar där sjöborrarna kan gömma sig är en större utmaning för effektiv borttagning. 
• Närliggande uppväxtmiljöer för sjöborrar, t.ex. maerlbäddar och steniga substrat, måste ägnas särskild uppmärksamhet eftersom de kan utgöra källor till återkolonisering av den restaurerade kelpskogen med nya generationer sjöborrar. 
• Mjuka sediment under en klippig strandlinje kan fungera som en barriär för de omgivande sjöborrarna. 

Djup och terräng: 

• Det huvudsakliga djupintervallet för kelpskogar är 0 till cirka 20 m under LAT (lägsta astronomiska tidvattennivå), och därför bör fokus för borttagning av sjöborrar inte ligga djupare än 20 m. Den gröna sjöborren kan leva ner till mer än 100 m djup. 
• Borttagning av sjöborrar bör inledas på det grundaste området, där sjöborrtätheten är hög och kelpens kolonisering och tillväxt är snabb. 
• Flacka eller svagt sluttande områden får mer fotosyntesljus per yta som har rensats från sjöborrar än branta sluttningar, och därför bör sådana områden prioriteras för restaurering. 

Avstånd till närmaste kelpskog och storleken på restaureringsområdet: 

• Det är känt att kelp kan återhämta sig även på långa avstånd från den närmaste moderpopulationen (vilket framgår av fallstudierna vid Vega och i Porsangerfjorden). En strategisk borttagning av sjöborrar på kala bottnar nära befintliga kelpskogar skulle dock förmodligen underlätta en mer motståndskraftig återhämtning i och med närheten till existerande kelppopulationer och förekomsten av naturliga sjöborrepredatorer. Detta kan göra det lättare att återställa ett tillräckligt stort område. 
• Om området är tillräckligt stort har den nya kelpskogen potential att hysa en tillräcklig mångfald och ett tillräckligt antal sjöborrepedatorer för att kunna försörja sig själv på lång sikt. 

Förstärkning av rovdjur: 

• Rovdjur kan kontrollera sjöborrpopulationerna och möjliggöra återhämtning av kelp. Förekomsten av inhemska rovdjur kan ökas genom fiskeförbud, och rovdjur som försvunnit eller minskat kan återinföras eller ökas genom avel. Effektiva predatorer på sjöborrar är bland annat havskatter och krabbor. 
• Krabbor och havskatter behöver skydd, särskilt havskatter när de skyddar sina ägg, och därför kan det behövas hus för dessa rovdjur för att bygga upp rovdjurens antal till den nivå som krävs för att kontrollera sjöborrarna. Återvunnen kelp kommer att ge ytterligare skydd för dessa rovdjur. 

Underhåll och inrättande av områden där ingen fisk får tas upp:  

• Förekomsten av sjöborrar måste övervakas och avlägsnandet behöver upprepas vid behov, förmodligen var eller varannan månad. 
• Skydd av sjöborrarnas rovdjur i form av områden med fiskeförbud behövs för att öka deras antal och säkra deras roll i bekämpningen av sjöborrarna. 
• De ekologiska effekterna av åtgärderna på predatorförekomsten måste testas, övervakas och vid behov modifieras om oförutsedda negativa effekter uppstår. 

Potentiella ekologiska, ekonomiska och sociala begränsningar: 

• Det finns en intressekonflikt mellan de kommersiella sjöborrefiskarnas behov av sjöborrar som resurs och den låga förekomst av sjöborrar som krävs för att främja kelpens återhämtning. Områden med låg täthet av sjöborrar kommer att ge låg avkastning för fiskarna och därmed vara av lågt intresse. 
• I den södra delen av det potentiella restaureringsområdet i Norge kan det uppstå konkurrens mellan gräsalger och kelp, vilket kan bromsa kelpens återhämtning. De kala bottnar som bildas av långskäggig sjöborre (Gracilechinus acutus) i västra Norge kanske inte leder till att sockertången återhämtar sig, utan till att tångalgerna gör det. 
• Flera faror är relevanta för dykare och snorklare som skördar eller tar bort sjöborrarna. Medvetenhet om riskerna, utbildning och efterlevnad av säkerhetsprotokoll behövs för att minska sannolikheten för incidenter. 
• I dag finns det inga lagar som reglerar skörd av sjöborrar i Norge, men det finns regler på Island. Detta kan dock komma att ändras om aktiviteten ökar. Utplacering av konstgjorda rev/hus för havskatt kräver tillstånd. 
• Avsaknad av strategisk förvaltning som integrerar de föreslagna metoderna kommer att minska chanserna för framgångsrik storskalig restaurering av betade kelpskogar.