Bönderna genomför vanligtvis dessa NbS själva eftersom det innebär att de sår eller planterar en remsa eller zon med vissa växtblandningar i eller längs kanten av en odling eller längs ett vattendrag. Alternativt kan de lämna en fältremsa utanför produktion och låta den utvecklas med gräs och örter. Blomremsan behöver inte anläggas längs en åkerkant utan kan lokaliseras till ett lämpligt område på gården. Ibland kan buffertzonen också användas för produktion av biomassa och därmed bidra med ekonomiska värden till jordbrukaren och kompensera för en del eller hela kostnaden för anläggning och skötsel. 

I stadsområden är implementeringen av blomremsor liknande och kan göras av kommunen eller privata fastighetsägare i parker och trädgårdar för att öka förekomsten av blomresurser och habitat. 

Blomremsor kan gynna insekter och spindlar när det gäller att tillhandahålla föda i landskap med knappa resurser. Vissa studier visar också på positiva effekter för fåglar. Både pollinering och skadedjursbekämpning kan potentiellt öka genom att anlägga blomremsor. 

Buffertzoner kan skydda mot näringsläckage och övergödning, men gynnar också ryggradslösa djur som skalbaggar. Eftersom jorden binds av vegetationen förhindrar den erosion och i sluttningar kan den ibland förhindra att jorden nöts bort från fältet. Den kan också öka rekreationsvärdena genom att fungera som promenadstråk i landskapet. 

Blomremsor och buffertzoner kräver att det finns åkermark eller annan mark där de kan implementeras och ibland krävs det att produktiv mark tas ur produktion. För att få någon märkbar effekt på insektspopulationen på lång sikt behöver blomremsorna sannolikt vara av betydande storlek. Blomremsorna består ofta av ettåriga blommor, vilket innebär att nya remsor måste sås varje år för att upprätthålla en hög blomrikedom. En framgångsrik användning av buffertzoner för att minska avrinningen från fält kan kräva betydande avsättningar för att täcka avrinningsområden. Därför är det troligtvis bäst att använda buffertzoner för flera syften. Till exempel skulle buffertzoner, särskilt de som domineras av gräs, kunna användas för rekreation. Eftersom medborgare inte har laglig rätt att beträda jordbruksmark måste det dock finnas någon form av överenskommelse mellan jordbrukaren och samhället/kommunen för att sådana aktiviteter ska kunna äga rum.  

Om dessa NbS implementeras i en stadsmiljö innehåller tillgängliga fröblandningar ofta exotiska arter, som kan ha lägre potential att gynna den biologiska mångfalden och särskilt sällsynta specialiserade arter jämfört med inhemska växtarter.