Restaurering av ålgräsängar bör tillämpas i områden där: 

Återställning av ålgräs kräver noggrann planering, utförande och uppföljning, helst med hjälp av en adaptiv metod som ger möjlighet till försök och misstag. Processen är uppdelad i följande steg:  

1)  Bedömning av platsens lämplighet

2) Fastställande av restaureringsmetoder

3) enomförande av pilotrestaurering: om pilotrestaureringen inte är framgångsrik kan platsens lämplighet och metoderna bedömas igen och en ny pilotstudie genomföras. 

4) Restaurering i full skala 

Dokumenterade fördelar med restaurering av ålgräs är:  

Den största risken i samband med restaurering av ålgräs är risken för att restaureringen misslyckas och att investeringen därmed inte ger någon avkastning. Misslyckanden hänförs ofta till miljöförhållanden som ofta anges som den främsta orsaken. Faktorer som vattenkvalitet, hydrodynamik, algblomning, sedimentering och ljus har visat sig vara särskilt viktiga. Å andra sidan ger misslyckade försök värdefull kunskap som kan användas för att förbättra metoderna och bidra till bättre framgång i framtiden.  

Att skydda ålgräsängar bör alltid vara första prioritet eftersom det är kostsamt och svårt att återställa ekosystemen, enligt balanseringsprincipen (se ovan). Att återställa ålgräsängar är krävande och har haft en låg framgångsgrad. En nyckel till framgång är att ha en god förståelse kring orsakerna bakom dess försvinnande, att genomföra åtgärder för att minska de negativa drivkrafterna och att ha ett holistiskt synsätt i restaureringsprocessen som omfattar både biotiska och abiotiska faktorer som påverkar ålgräsets överlevnad och tillväxt samt dess tillhörande mångfald. 

1) Identifiera varför ålgräsängar har försvunnit från första början, var de brukade förekomma och om hoten har undanröjts eller minskat. Optimalt sett måste hot som övergödning minskas före restaurering. Om livsmiljön har förändrats väsentligt (exempelvis om sedimentet har destabiliserats eller om det finns stora mängder drivande alger) kan det vara svårt att återställa ålgräsängen. 

2) Välj områden med lämpliga habitat för ålgräs. Miljöförhållandena bör ligga inom acceptabla intervall för ålgräs när det gäller djup, ljus- och vattenkvalitet, strömhastighet, erosionshastighet, vågdämpning, sedimentkvalitet och biologisk störning från exempelvis sandmaskar (Arenicola marina), strandkrabbor (Carcinus maenas), sjöfåglar och drivande alger. 

3) Undvik att restaurera områden där ålgräsängar sannolikt kommer att återkomma av sig själva. En tumregel är att inte restaurera områden närmare än 100 meter från en frisk ålgräsäng. 

4) Fullskalig restaurering bör endast utföras i områden där provplantering visar positiv tillväxt efter ett år och där andra variabler indikerar goda förutsättningar för långsiktig återväxt av ålgräs. Om plantorna överlever på flera platser bör de platser som har den högsta tillväxttakten väljas ut för fullskalig restaurering. 

5) Det krävs noggrann kustplanering och kustförvaltning för att skydda befintliga och återställda ålgräsängar. 

• Skuggning från bryggor och småbåtshamnar har visat sig utgöra ett hot mot ålgräsängar utmed Sveriges nordvästra kust. I samma område har studier också visat att ålgräsets livsmiljöer sällan bedöms eller beaktas vid planering och beslut om att anlägga bryggor. Förekomsten av skyddade områden är inte heller nödvändigtvis en garanti för att ålgräsängar skyddas från infrastrukturutveckling. 
• Kustplanerare bör också vara medvetna om de potentiella negativa effekterna av att skapa konstgjorda stränder på ålgräsängarnas restaureringspotential. Forskning har visat hur konstgjord sand från en närliggande strand transporterades till djupare vatten och därmed potentiellt begränsade ålgräsängens utbredning genom att begrava växter. 
• När det gäller akvakulturers påverkan på ålgräs visade en nyligen genomförd granskning att akvakulturer för skaldjur kan ha positiva, neutrala och negativa effekter på ålgräs. Positiva interaktioner inkluderar förbättrad vattenkvalitet och näringstillförsel, medan negativa effekter som skuggning och sedimentering är vanligare nära skaldjursodlingar. Däremot finns det begränsad forskning om fiskodlingens effekter på ålgräs i tempererade områden, med tydliga negativa interaktioner som rapporterats i studier av sjögräsarter i Medelhavsområdet. 

6) Fördela riskerna genom att återställa flera platser under flera år. Det förekommer stora naturliga mellanårsvariationer i ålgräsängarnas tillväxt och utbredning, och slumpmässiga händelser som kraftiga stormar, havsis, sötvattenutsläpp, algblomning och höga sommartemperaturer kan leda till låg överlevnad för transplanterat ålgräs. Restaureringen kan bli mer framgångsrik om planteringen sker på flera platser under flera år. 

7) Att återställa stora områden är bättre än att återställa små områden. Stora ålgräsängar fungerar som ”ekosystemingenjörer” och förändrar havsbottnens hydrodynamik och biogeokemi. När en restaurerad ålgräsäng når en kritisk storlek får den en självförstärkande effekt som stabiliserar havsbottnen, förbättrar vattenkvaliteten och främjar gynnsamma förhållanden för sin egen och andra arters tillväxt. 

Forskning har utvärderat om småskalig ålgräsrestaurering kan underlättas genom användningen av biologiskt nedbrytbara etableringsstrukturer (BESEs) som stabiliserar sediment. I fallstudier i norra Europa (dvs. Danmark, Finland, Norge och Estland) har användningen av BESE visat sig förbättra ålgräsets etablering och överlevnad i ett tidigt skede och framgången för småskalig restaurering av ålgräs (och musslor). Därför har småskaliga insatser för att stabilisera sedimentet potential att öka framgångsgraden för återställning av ålgräs. 

Ålgräs är den mest studerade sjögräsarten i världen. Antalet studier som testat effektiviteten i restaureringsmetoder på högre breddgrader har ökat under de senaste åren och flera riktlinjer för planerare och förvaltare har tagits fram. Jämfört med många andra marina naturbaserade lösningar har restaurering av ålgräs kommit långt och kan enkelt implementeras i planering och förvaltning av kustområden.      

Kostnad

Förlust av ålgräsängar är kostsamt. En studie visar till exempel att de ekosystemtjänster som tillhandahålls av ålgräsängar har ett ekonomiskt värde på 34 000 US-dollar per hektar och år, medan en annan studie visar att den historiska förlusten av ålgräsängar på den svenska nordvästkusten och de efterföljande koldioxid- och kväveutsläppen hade en uppskattad kostnad för samhället på ca. 8 000 US-dollar per hektar respektive 140 000 US-dollar per hektar.  

Kostnader för restaurering av ålgräsängar. Att restaurera en hektar ålgräs med rekommenderade metoder i Sverige kostar normalt mellan 1,2 och 2,5 miljoner kronor. Denna uppskattning inkluderar kostnader för val av plats samt ett decennium av övervakningskostnader, som förblir konstanta per år oavsett projektstorlek. Kostnaderna för skörd och plantering varierar direkt med ängens storlek och skottäthet. Om förankringstekniker skulle behövas kan planteringskostnaderna fördubblas.