Växelbruk innebär att man byter gröda mellan skördarna. Detta kan ske från ett år till ett annat eller, beroende på klimat och typ av gröda, flera gånger under en säsong. Om samma gröda används hela tiden används däremot inget växelbruk. Ett växelbrukssystem kan också omfatta grödor vars huvudsyfte inte är att producera livsmedel eller fibrer direkt, utan att till exempel förbättra marken eller minska utsläppen av växthusgaser. Dessa inkluderar täckgrödor, gröngödsling och mellangrödor.
Cultural landscape before NbS have been implemented
Cultural landscape after NbS have been implemented
Olika typer av växelbruk kan användas i alla ekosystem där grödor odlas. Vilka grödor som kan användas och hur ofta de ska roteras är starkt beroende av regionalt och lokalt klimat, marknaden, tillgänglighet och lantbrukarens preferenser.
Växtbruk har potential att motverka samhällsutmaningar som främst rör livsmedelsförsörjning, biologisk mångfald samt katastrofrisker och katastrofberedskap. Detta görs på följande sätt:
Minskade populationer av skadedjur och ogräs för en viss typ gröda
Minskad jorderosion mellan odling av grödor
Minskade utsläpp av växthusgaser
Förbättrad tillgång till näringsämnen i marken
Förbättrad biologisk mångfald i marken
Ökad mångfald av resurser för olika organismer såväl ovan som under jord.
Ökad förekomst av pollinerade insekter eller naturliga skadedjursbekämpare i grödorna
För att ändra växelbrukssystemet krävs en omstrukturering av jordbruksmetoderna och jordbruksmarknadens strukturer, vilket kan vara både tidskrävande och kostsamt, men det kan ha fördelar på både kort och lång sikt. Ett nytt växelbrukssystem kan öka antalet grödor som används på gården, inte bara tidsmässigt utan också rumsligt. Detta beror på att inte alla fält på gården befinner sig i samma skede i växtföljden, vilket innebär att närliggande fält vanligtvis skiljer sig åt i vad som odlas på dem ett enskilt år. Odling av täckgrödor mellan skörden och sådden nästa år täcker jorden och lagrar näringsämnen som kan användas mer av kommande gröda.
Vid samodling kombineras två eller flera grödor nära varandra. Detta kan göras på olika sätt. Till exempel genom att ha en blandning av två eller flera grödor utan någon tydlig separation inom fältet, eller genom att odla olika grödor i varannan rad, eller genom att odla två eller flera grödor tillsammans under en del av tiden, till exempel genom att så en andra gröda lite innan den första skördas.
Täckgrödor och gröngödsling
Inom jordbruket odlas täckgrödor för att förbättra jorden. De planteras mellan skördarna av huvudgrödor (exempelvis vete, eller sockerbetor) för att täcka vad som annars skulle vara bar jord och skydda den mot erosion och näringsläckage. Täckgrödor väljs för att vara lätta vända ner i jorden innan huvudgrödan planteras. Vanligtvis är det ettåriga grödor som tas bort innan de sätter frö.
Gröngödslingsgrödor används för att binda kväve och tillföra organiskt material till jorden, förbättra markekosystemet och göra näringsämnen tillgängliga. Gröngödslingsgrödorna består vanligtvis av baljväxter som förbättrar jorden när de sönderdelas i jorden och därmed frigör näringsämnen.
Samodling
Det finns också samodling, som inte är ett växelbrukssystem i sig, men som använder ökar mångfalden av grödor på en yta och inte över tid som för täckgrödor och gröngödsling. Att odla två olika grödor tillsammans kan exempelvis gynna deras livskraft genom att mer fukt hålls kvar i jorden eller att de utnyttjar utrymmet mer effektivt, men också genom att den öka variationen i fältet förstärker förekomsten av naturliga fiender till skadedjur. Det här är en metod som används flitigt i till exempel skogsjordbruk, men även i agro-ekologiska odlingssystem.
Samodling fungerar med både ettåriga och fleråriga grödor, eller en blandning av ettåriga och fleråriga grödor, ett exempel på samodling är skogsjordbruk. Skogsjordbruk är en av de NbS som används relativt sällan i västerländskt jordbruk. En anledning kan vara att skörden kan kräva mer manuellt arbete eftersom de olika grödorna odlas nära varandra och inte kan skördas på samma sätt som med de maskiner som används vid storskalig odling av en gröda. Globalt sett varierar andelen odlad mark med samodling kraftigt, från cirka 20% till så mycket som 94%.
Samodling kan planeras för att underlätta skörden, till exempel genom att olika grödor planteras med tillräckligt stora avstånd för att möjliggöra maskinell skörd av varje gröda separat.
De flesta jordbrukare använder redan någon typ av växelbruk, men det finns ytterligare fördelar med att öka den ytterligare. Potentiella fördelar med någon form av växelbruk är bland annat att den biologiska mångfalden i marken ökar, liksom halten av organiskt material och kol i marken, särskilt om baljväxter ingår i växtföljden. Ytterligare fördelar är minskad jorderosion. Växelbruk bidrar också till att minska den uppbyggda belastningen av skadedjur i fältet och i det omgivande området och kan förbättra resursanvändningen eftersom olika grödor har olika behov av markresurser. Mellangrödor kan ge fördelar för den totala avkastningen och motståndskraften mot skadegörare och vädervariationer om de väljs med omsorg. Det kanske mest välkända exemplet på detta är den centralamerikanska milpa där majs, bönor och squash odlas tillsammans. Här ger majsen stöd åt de klättrande bönorna, bönorna binder kväve i jorden inför nästa år och squashen täcker marken och minskar ogräset. Detta maximerar användningen av utrymme och eventuellt resurser, och kan också begränsa ogräs och minska vattenförlusten. I Europa är en blandning av havre och ärter ett vanligt sätt att producera djurfoder med hög näringshalt.
Samodling kan också användas i ett slags push-pull-system där vissa växter lockar till sig pollinerande insekter och naturliga fiender, eller stöter bort skadedjur, vilket i sin tur gynnar huvudgrödan.
Denna NbS kräver nya odlingsmetoder som kan vara krävande för jordbrukaren när det gäller ny kunskap och hantering. Ibland kan det krävas drift och inköp av nya maskiner samt identifiering av nya marknader om det handlar om grödor som skördas och inte bara jordförbättring.
Vissa täckgrödor besprutas med ogräsmedel innan huvudgrödan planteras, vilket kan påverka antingen andra levande organismer negativt eller, om du gör ett misstag, skada den gröda du planterar efteråt. Täckgrödor är ibland obligatoriska för jordbrukare att använda för att minska utsläppen av växthusgaser från bar jord.
Det finns flera studier om växelbruk, men alla pekar inte i samma riktning och säkerheten för denna NbS är medelhög. Hur väl den fungerar i förhållande till samhällsutmaningarna beror i hög grad på övriga jordbruksmetoder, jordart och det lokala klimatet.
Det kan innebära extra kostnader i form av både tid, inköp av utsäde och bränsle för maskiner. Huvudsyftet med denna NbS och sub-NbS är dock inte bara att gynna miljön utan också att förbättra eller bibehålla avkastningen samtidigt som externa insatsvaror, inklusive bevattning, minskar.
Brooker, Rob W., Alison E. Bennett, Wen-Feng Cong, Tim J. Daniell, Timothy S. George, Paul D. Hallett, Cathy Hawes, et al. 2015. “Improving Intercropping: A Synthesis of Research in Agronomy, Plant Physiology and Ecology.” New Phytologist 206 (1). John Wiley & Sons, Ltd: 107–17. doi:10.1111/nph.13132.
Liebman, Matt, and Elisabeth Dyck. 1993. “Crop Rotation and Intercropping Strategies for Weed Management.” Ecological Applications 3 (1): 92–122. doi:10.2307/1941795.
Trenbath, B. R. 1993. “Intercropping for the Management of Pests and Diseases.” Field Crops Research, Intercropping-Bases of Productivity, 34 (3): 381–405. doi:10.1016/0378-4290(93)90123-5.
